Hörneå bys hemsida www.becken.se
Jag sökte ett årtal och fann en trevlig hemsida
Egentligen letade jag efter ett årtal, nämligen det år när Strömsörs herrgård, den del som lanthushållsskolan var belägen i, brann. Jag fann årtalet, 1949, och fastnade, klickade än här än där. Det finns så mycket intressant, inte minst om Öre älv och Öre, min hemby.
Jag heter Ann-Katrin, som ogift Lundqvist och såg dagens ljus 1955, på Nordmalings BB. Mina föräldrar, Berta och Halvard Lundqvist hade 1944 köpt ett hemman i Öre och flyttat till byn med tre döttrar, födda i Åbyn, Byske. Så kom ytterligare tre syskon neddimpande med storken till den Öre, varav jag är yngst.
Bild 1. Bilden har jag ” fuskmålat” med akvarell efter en förlaga i form av flygfoto av vår gård /ArkivDigital.
I bild 1 ser man tydligt älvfåran men nu är det mest skog längst med älven. Visst är det fortfarande vackert i Öre, särskilt vid älven. Men åkrar och lägdor har vuxit igen på det jordbruk som mina föräldrar slet så med. När jag växte upp var det öppna vidder runt om i byn, nu finns inga aktiva jordbruk men byn har ändå vuxit igen. Folk flyttar in och några drar iväg till andra ställe, som så alltid skett.
På denna fastighet där mitt föräldrahem är, byggde inspector Schröder på Öreforsens sågverk, en 12-knutars gård. Men hans ekonomi gick överstyr och dog utblottad 1778 med ett stort underskott i dödsboet. Gården övergick till en av Schröders fordringsägare, Jakob Jakobsson. Huset flyttades i mitten av 1800-talet till Lögdeå nr 6 och var tydligen påtänkt som hembygdsgård i Nordmaling i mitten av 1950-talet. Av detta blev intet och huset revs 1965. Jag har alltid undrat hur huset såg ut men nu vet jag detta, efter att ha fått tips om en artikel i Västerbottens Folkblad 1953.
När jag var några år började mina äldsta syskon flytta ut, det var sjutton år mellan mig mitt äldsta syskon. Somliga kom tillbaka till byn i olika perioder och en bor i byn sedan många år. Men likväl som mina syskon, valde även jag att lämna hembygden, for tidigt 70-tal till Uppsala och sedan Stockholm.
I huvudstaden fanns möjligheter, och min livskamrat, Håkan bodde vid Hornsgatan. När han kom till byn blev han satt på prov av min far men det var inget problem, han fick godkänt och vi håller ihop ännu, 39 år senare. Vi bor i Haninge, där jag har en stor trädgård som slukar mig med hull och hår från mars tills att novembermörkret dragit in. Då sjunker jag ner i släktforskningen igen. Började på allvar med att släktforska under pandemin och upptäckte att mina morföräldrar hade rötter i både Håknäs och Öre så långt tillbaka som 1600- och 1700tal. Jag har olika system som Arkiv Digital, en verklig guldgruva, MyHeritage och Ancestry m fl.
I somras gick vi ner till älven och skogen runt om och vi var även till Håknäsforsen. Jag kände att rötterna fick näring igen. Men så är det den kluvenheten, Jag trivs bra söderöver också. Men rötterna går aldrig ur, och det var väl det som jag känner när jag farit hem till byn.
Bild 2. Här är några foton ur mina gamla album, som mina syskon lämnat efter sig. Det första fotot är från 50-talet, skidutflykt på åkern mot älven. På andra sidan låg Strömsör. Flickan med sparken är en syster till mig, övriga var också från byn, födda sent 30-talet och 40-talet. När jag var i skolåldern var jag den enda tjejen född i mitten av 50-talet i byn, alla andra var yngre eller äldre.
Bild 3. Här är jag och min syster Gudrun på en stubbe vid vägen till Håknäs 1963.
När mina systrar kom hem från folkhögskolorna på 60-talet så passade de på att gå långa promenader, och jag fick ofta hänga på. Till exempel ner till älven dit jag inte fick gå på egen hand (bild 4). Ibland kan man undra om vi hade någon riskmedvetenhet eftersom jag står ute på brötarna vid älvstranden. Det vita huset på stranden bakom är personalbostaden på Strömsör.
Bild 4. Timmerbröt i Öre älv.
Bild 5. Ann-Katrins dotter på promenad (se text för detaljer).
I bild 5 går en liten älva, min dotter på egen liten promenad tryggt med sin mor bakom kameran. Just här var det en skogsdunge på grannens mark, med en gammal ladugård med uthus och utedass. Jag måste passera varje skoldag för att komma till bussen. Min brorsa hävdade att det spökade där i ödehuset, det var i princip obebott men fullt med saker. Vi spejade runt huset ibland, men såg inga spöken i alla fall. Senare köpte en av mina systrar spökhuset och rustade upp det, och nej inga spöken återfanns.
Bild 6. Bagarstuga och vägen ned till Öre älv (se text för detaljer).
I Öreälven var det flottning, skiljestället låg nere vid Lillån/Nedre Öre. Det blev dock ofta brötar av timmer nedströms älvkröken i Öre, och flottarna kom med sina timmerhakar. Vägen ner till älven gick bakom vår bagarstuga (bild 6) och flottarna kom med bil eller cykel, ställde av fordonen bakom huset och tog sina timmerkrokar som varit lutade mot väggen och vandrade ner till älvens brötar. Dessa minnesbilder är alldeles klara för mig, kanske för att min bror Bernt jobbade som flottare.
Bild 7. Nere vid Öre älv.
Här nere vid älven (bild 7) tvättade vi trasmattor och större saker som dukar och annat. VI hade en bykgryta och skrubbade mattorna med borstar och så sköljde vi mattorna vid älvkanten. Sommaren 1980 hade vi växtfärgning i grytan. Vi hade plockat växter och gjort färgbad som vi färgade ullgarnet i. Jag stickade mig mödosamt en väst och resten av garnet togs omhand av pälsängrarna i min Stockholmslägenhet.
Bild 8. Möhippa för personal vid Strömsörs vårdhem/arbetshem (se text för detaljer).
Strömsör, där jobbade tre av mina systrar om inte alla fyra. Föreståndaren var Ally Lundström på 60- och 70 talet och oräkneliga var de av byns döttrar som jobbade där, främst på asylavdelningen. Tjejerna hade nog kul ihop. I bild 8 är det möhippa och mellan mina två systrar till vänster och deras kompis Karin Larsson är en tjej från Hörnefors.
På arbetshemmet fanns funktionshindrade män med olika svåra handikapp. Ett par av dessa män brukade hjälpa till jordbruket, de fick en liten slant och mat , som distansskribenten Rune Öström berättat om tidigare på denna sida. Vi hade en frekvent besökare, Tage som brukade gå direkt in i köket, fram till järnspisen och känna på kaffepannan/Visseljohannan för att kolla om det fanns kaffe i den. Och bullar fanns det alltid, min mamma satte en ära i att alltid ha hembakt kaffebröd hemma.
Bild 1. En bild från Strömsörs lanthushållningsskola (se text för detaljer).
Resterna av Strömsörs herrgård. Branden var 1949 och därefter fick de blivande husmödrarna skaffa sig kunskaperna om herrgårdsstek och sömnad på Levar lanthushållsskola. Som till exempel min syster Gudrun. Men hon for också söderut.
Ann-Katrin Lagnefeldt, 2024-01-23
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se